Jag spelade min första bridgetävling som nioåring på Ödeshögs Bridgeklubb. Då var det min morfar som satt mittemot. Men eftersom det tar två-tre timmar att åka dit från Stockholm blev det inte så mycket spel utöver skolloven när jag åkte dit på besök.

Strax innan jag fyllde tolv tyckte mamma att det var dags att utforska S:t Erik. Vi åkte in till klubben och satte oss ned för att spela lördagsbarometern. Jag såg snabbt en kille i min ålder som var där med sin pappa. De satte sig emot oss i första ronden och jag tänkte att de kanske var ett par lite som vi - nykomlingar som precis hittat dit. Inte riktigt. Tre ensamnollor senare insåg vi att vår 16-19NT och våra starka tvåöppningar var en aning utdaterade.

Det far- och son-par vi mötte heter Bertheau i efternamn. Mötet med Peter och Markus är den händelse som haft störst inflytande på min bridgekarriär. Inte bara för att jag ett halvår senare spelade i par med Markus, coachade av Peter, utan också för att de fick mig att börja gå till klubbens juniorfredagar. Där mötte jag juniorer som idag tillhör mina närmsta vänner. Den sociala biten, i kombination med kvalitativ utbildning signerad Måns Berg, gav mig ett sammanhang som jag med glädje stannade kvar i.

Sedan några år tillbaka håller jag själv i fredagsbridgen. Intresset har varit varierande, och det fanns en tid där en bra dag innebar att vi kunde skrapa ihop en lagmatch. Men för ett ungefärligt halvår sedan hände något. Numera ligger vi frekvent på 4+ bord med bara juniorspelare. I fredags satte vi rekordsiffran 24 juniorer på plats, dvs lika många som det var deltagare i årets JSM par.

Jag tänkte bryta ned och presentera mina analyser gällande de två hörnstenarna inom rekrytering - hur man får någon att börja, och hur man får honom eller henne att stanna kvar.

Det finns tre vanliga kategorier av juniorer som testar bridge. Den första är de som dyker upp på eget initiativ utan att känna någon som spelar. Exempelvis har vi 3-4 KTH-studenter som fick nys om bridge eftersom det nämndes i en bok, och googlade något i stil med ”Bridgeklubb Stockholm”. Dessa brukar vara de lättaste att hålla kvar. De är intresserade av spelet och har ett genuint driv att lära sig. Nästa kategori är de som följer med en vän. När jag var ny följde jag med Markus, och några år senare drog jag med Ivar Lichtenstein och Harry Hjorth Warlenius från skolan. Den sista kategorin är de som följer med en anhörig, ofta mor- eller farförälder. Vanligtvis är dessa juniorer lite yngre.

Gemensamt för de två senare grupperna är att de sällan fattar intresse för bridgen lika snabbt. Nyckeln till att få dessa spelare att komma tillbaka är att skapa ett socialt sammanhang. I Stockholm stannar många ofta kvar efter juniorbridgen och spelar andra, mer avslappnade kortspel. Ibland går vi ut och hittar på något senare på kvällen. Vi försöker att så snabbt som möjligt inkludera de nya i det sociala. Sedan har vi några extra lockbeten i form av 2-3kg lösgodis per vecka samt en pizzakväll i månaden. Igen, det viktigaste är att skapa en miljö som de nya vill komma tillbaka till. Först när de får den känslan kan man börja hårdträna med bridgen.

Som jag nämnde började jag min egen bridgeresa i Ödeshög. Där fanns ingen som varit mig jämngammal ens som man fyrdubblat min ålder. Jag tror att den här situationen är ganska vanlig runtom i landet. Visst var det trevligt varje gång jag var där, men jag tror att alla juniorer mår bra av en i alla fall delvis jämngammal omgivning. Jag förstår att det är svårt om man bor väldigt avskilt, men mycket går att lösa online. Om någon som läser detta är eller vet om någon junior i en liknande situation får man gärna höra av sig till mig. Gäller det någon som vill jobba för att bli bättre hjälper jag gärna till med genomgångar och spel på BBO. Oavsett ser jag till att inkludera personen i fråga i juniorchattar och liknande så hittar man till läger och andra event.

Jag tänkte avsluta en lite för lång skrivelse med några bilder från i fredags där vi som sagt satte rekord med 24 juniorer (samt några evigt hjälpsamma själar i form av Lennart Eriksson och Per Söderberg) närvarande:

Hoppet lever