Hej allesammans!

Festivalen är nu över och bridgen får ligga för fäfot ett tag eller hur? Saknaden av Örebro var stor men tyckte ändå att allt sköttes på ett bra sätt både av ledning och spelare. I alla fall hörde jag inte ett ont ord eller nåt gnäll överhuvudtaget. Värdiga vinnare blev det som vanligt överlag. Ett par som tog andra raka SM-guldet och en silverkung som gjorde hat tric. Den trevliga Hans Mattsson sa till mig en gång ”skönt när såna man känner vinner så man vet att det inte är fejkat”. Nåt jag f ö skriver under på.

Varför nu denna rubrik? Jo, jag försökte efterlikna de här sjuttio-och åttiotaggarna som oförtröttligt orkar spela stortävlingar i parti och minut. Jag hade en stroke 2016 och det blev ett uppehåll men 2018-19 blev det iaf spel. Sen kom ju som bekant pandemin och då jag är 66 år fann jag det bäst att gå i karantän. Nätbridgen blev då en räddningsplanka och jag fick en idé vilken jag avråder läsaren för. Kände mig bra så jag tänkte nämligen kvala in till alla tre SM-parfinaler! Det tänker jag aldrig göra om trots jag hade en betjänt (frugan) hemma.

Det gick ju tyvärr(?) bra och målsättningen var att komma topp tio i tävlingarna. För en högre placering krävs stolpe in och marginalerna med sig. Det blev istället plats 12, 29 och 22 i tävlingarna vilket renderar ett B- men försök själv att spela 366 (trehundrasextiosex!) med tre olika partners på sju dagar. Till slut fick man tänka ”vilken essfråga har jag med denna partner” o s v. Ingen skugga må dock falla över mina partners som gjorde ett bra jobb.

Ja, det var slitsamt och rekommenderas inte och spelflitiga seniorer har min ohöljda beundran. För mig blev det yrsel och olidliga ryggsmärtor och slutade på Västerås akut med en spruta i rumpan, morfintabletter och muskelavslappande medel. Åldern börjar onekligen trycka på……