Höga konkurrenslägen är nog det som mer än någonting annat skapar poäng i bridge. Bedömningarna är ofta komplicerade: vad klarar motståndarna, vad klarar vi själva? Och facit är obarmhärtig – det är ofta rejäla utdelningar det handlar om.

Ett exempel kan hämtas från matchen mellan Yellow och Greven:

Här har vi nu ett par av Sveriges bästa bridgespelare genom tiderna. De offrade sig mot 4 hjärter till en kostnad av -800 och -5 imp. Varför blev det så?

Trots att det handlar om ett par lagkamrater fråm 1960-talet ska jag försöka vara objektiv.

Jag tycker att man kan ifrågasätta Tommys 2♠. Efter inledningen är det inte troligt att Anders är laddad med kort och den balanserade handen talar sannerligen inte för en offring. Däremot kan det förstås vara viktigt att få spader ut, så den fördelen har det att bjuda.

Hur är det då med Anders läge?

Låt säga att Tommy har den hand han kanske borde ha: sexkorts spader och en singel. Då ser det riktigt trevligt ut – om det nu inte är singelklöver förstås. Och på det hela taget finns det inte mycket som talat för att 4♥ ska gå bet.

Allt handlar egentligen om klöverkung. Sitter den hos Väst kan 4♠ t.o.m. gå hem. Men då kanske 4♥ inte är så givet heller. Sitter kungen hos Öst är 4♥ säkert hemma men då kan också 4♠ bli riktigt dyrt.

Svåra avgöranden är det men allt faller egentligen tillbaka på Tommys 2♠-bud. Hur ska Anders veta att det hade mer utspelsvisande karaktär än en uppmuntran till konkurrens eller offring?

Bridge är svårt ibland.