Hej
Trist man uppfattas som en elithatare. Känner ju i stort sett alla i Stockholm och det har varit kul under under 30-40 år! När Mårten Gustafssons generation kom in i bridgen ökade den sociala faktorn markant och de tycker jag bestått. Jag har iofs haft synpunkter på långa betänketider på klubbridgen vilket är en synpunkt jag delar med många. Några dubbla chanser o s v vet jag inte vart det kommit ifrån. Vi skrev det i en protest där vi upplevde att vi bemöttes ganska nedlåtande men jag var inte författaren. Det är inspirerande att möta elit och skönt att slå dem men om man får stryk ganska lätt att acceptera. Nej, man ska inte ta allmänna synpunkter personligt utan ta dem för vad de är. Jag har skrivit ett lite kåseri där jag hoppas alla känner igen sig och inte utpekade.
**R E K OR D P Å G O T T O C H O N T**
En bridgespelare glömmer aldrig första gången denne tog emot
beröm för sin spelföring eller fick sina första bronspoäng. Han
glömmer aldrig första gången ett vederkvickande gift spreds i
ådrorna och man upptäckt hans talang. Det han mest av allt
åstundade var att få se sitt namn i tryck i en bridgeedition som
säkert skulle få leva mycket längre än han själv. Det ögonblicket
kommer för alltid vara fastetsat i hans minne, för i den stunden
hade bridgen besjälats likt en leksak och klosterprövaren var
förlorad.*Inträdet i bridgens tempel hade skett och en livslång resa
påbörjats.
Vår hjälte börjar nu obehindrat röra sig bland populasen tillika hans
vänner. Vägen fram till elitkotteriet och dess självutnämnda
proselyter verkar oöverstiglig men det gäller att bita ihop. ”Bridge
är ingenting man lär sig på en kafferast. Sa jag kafferast? Ja, men då
tar vi det”, klingade den mästerlige lärarens ord i novisens öron.
Kurskamraten återger av nån anledning sin första tävling på City BK,
Regeringsgatan:
-Jag sitter i 4 hjärter. Det känns inte bra. Efter halva spelet måste jag saka nåt
från bordet och funderar länge. För länge tydligen. Öst vänder sig mot mig
samtidigt som han packar ihop min träkarl och vänder korten upp-och-ner
säger han: ”Vad sitter du och tänker på? Den här träkarlen är ju lappri!”
Min tanke 1: Vad tusan gör karln!?
Min tanke 2: Det har han ju rätt i! Men hur i fridens namn kunde han veta det?
Märkligt sa vår huvudperson deltagande, men det finns de som har det värre.
-Sune t e x får gå två gånger i veckan för samma pris som vi. Han hade bjudit
en sang för första gången och tillkallade stolt läraren som sa: ”Käre Sune, för
det första krävs 16-19 hp för att bjuda 1 NT, du har 7 hp, för det andra ska
handen vara balanserad och det är den inte och för det tredje var det inte din
tur att bjuda”. Tablå. (Till Sunes försvar ska sägas att han efter lämnat bridgen
blev en alldeles utmärkt schackspelare).
En annan såg fi komma i 6 NT och hade utspelet med två ess men dubblade ej.
Läraren sa ”det där ska du dubbla” varpå eleven svarade,”men vad ska jag
spela ut då”?
* delar av Carlos Ruiz Zafóns beskrivning av en författares debut
Frånfallet var stort men nu nog om olyckskamraterna. Hemmabridge vidtog
när det inte fanns någon partävling att jaga bronspoäng i. Klubbarna var legio
innan BK St Erik i stort monopoliserade det hela. I den kärna som kvarstod
gällde att komma först till klövernål och ruternål. Hjärternål var det stora
målet. Det kändes inte omöjligt för bronspoäng kunde konverteras till
silverpoäng. Någon enstaka tvådagars guldtävling provades utan framgång
men nu började vår spelare känna elitspelare och fick bl a litteraturtips.
Goren, Culbertson, Jannersten, Darvas, m fl i kombination med autobridge
studerades. Till autobridgen köptes alltid expertserien där rätt lösning alltid
uteblev, men genom att läsa kommentarerna började en hel del klarna.
Boken om skvis medförde en viss regress i utvecklingen eftersom allt helt
plötsligt skulle skvisas men det var av övergående natur. Första utförda
skvisen drabbade dessvärre den egna partnern…
Nu började det gå undan. Droppen urholkade stenen. Guld- och silverpoäng
inhöstades en masse och bronspoäng negligerades. Vår envise spelare
avancerade till stormästare och fick delta i elitligan på klubben och rönte
framgångar i nationella tävlingar. Standarden höjdes till åtminstone elit-
motionär när förmånen att få spela med en briljant partner uppstod och ingen
gick säker.
Men någonting saknades. Inga avtryck hade satts förutom i några bortglömda
resultatlistor. Så, äntligen!, kom möjligheten i BK St Eriks dagtävling för 58
par den 24 oktober 2018. På bricka 8 kom den robbertliknande handen:
753, 7532, 6542, 72
En äkta Yarborough klassar vi i Sverige som max innehållande en nia. Förr
kunde man tydligen få betalt för skräpet ;* Yarborough Originally, a hand with
no card higher than a nine.[10] The British Earl of Yarborough, during the
19th century, would offer a wager of £1,000 to £1 against picking up such a
hand at whist. (The actual odds against such a hand are approximately 1,827/1)
In common usage, its meaning may refer to any exceptionally weak hand.
*
Partnern hade 17 hp och fi gjorde 6 NT med en trefärgsskvis om han inte tar
för AK i klöver i utspelet, Det blev klöveress och liten klöver. Rekordet, för det
måste väl ändå vara den svagaste hand som delats ut i tävling på St Erik, delas
med de 57 olycksbröder/systrar som satt öst men ändå: Ett rekord är ett
rekord och jag tar mig friheten att döpa monstret till ett SJUHELVETE*!
Eder förbundne/ Herminator
*En mer salongsfähig benämning emotses tacksamt. Mitt förslag passar iofs
den som sitter i en dyr robbert. Sju-nkbomb kanske är bättre.
