En sak som fascinerar mig med att vara en junior inom bridge är att se vilka olika stadier i livet alla juniorer är i, och hur vardagen skiljer sig åt mellan oss. Jag liksom många andra juniorer spelade JSM förra månaden, och det skilde garanterat minst 12 år mellan yngsta och äldsta deltagare. Det fick mig att börja tänka på hur min bridgeresa som junior började, hur livet såg ut då, och hur livet ser ut nu.

När jag började spela bridge var jag åtta år och gick på en grundkurs med min syster. Våra föräldrar spelar båda bridge, och de tyckte det var dags att introducera oss till spelet (sporten ) som de båda har funnit mycket lycka från, bland annat varandra. Och så började vi åka till Solstads bridgeklubb i Karlstad, ute på ett industriområde i Karlstad en vardagskväll i veckan för att läsa oss spelets grunder. Jag kommer ihåg att jag var en av de bättre eleverna det första kurstillfället när vi gick igenom hur en bricka ser ut, hur en träkarl läggs upp på bordet och hur poängsystemet fungerade, för allt det hade mamma och pappa redan förklarat för mig. Efter det första kurstillfället gick det dock snabbt utför. Det är inget jag klandrar mig själv för, jag var trots allt bara åtta år och det starkaste minnet jag har av alla grundkurstillfällen vad hur coolt jag tyckte det var att få vara uppe så sent. Jag kommer inte ihåg exakt när det slutade, men vi kom säkert hem först halv tio. Livet såg ganska annorlunda ut då. Man blev hämtad från skolan, lekte med sina kompisar, blev överlycklig när man fick åka till McDonald’s och blev hjärtekrossad när man inte fick chans på sin favvotjej i skolan. Åtta år och redan då bridgejunior.

Spola fram till hösten 2015. Jag var 16 år, gick i ettan på gymnasiet och hade spelat mitt första internationella juniormästerskap, JVM i Turkiet sommaren innan. Trots guld från senare JVM och JEM så är ändå JVM i Turkiet 2014 mitt favoritmästerskap. I Karlstad finns inte så många bridgejuniorer, så att få åka utomlands till Turkiet i en vecka för att enbart andas, spela och leva bridge med andra juniorer var en av de mäktigaste upplevelserna någonsin. Jag blev helt “hooked” på bridge efter det och spelade så mycket det bara gick. Jag minns att jag till och med skolkade från skolan en eftermiddag för att spela pensionärsbridge kl 13:00 vilket jag tyckte var jättekul. Det tyckte däremot inte min pappa när jag berättade det för honom samma kväll. Men det var väl inte så konstigt att jag skolkade för att spela lite bridge? Jag var 16 år och tokig i bridge. Jag tog bussen hem från skolan, kunde åka till McDonald’s själv, hängde med mina vänner och kom i kontakt med alkohol för första gången. Det var naturligt att jag hade mer frihet, men samtidigt som jag hade det så bodde jag fortfarande hos mina föräldrar, fick mat serverad varje dag och fick mina kläder tvättade och skjortor strukna. 16 år och bridgejunior.

Idag är jag 23 år. Fortfarande bridgejunior, men sedan sist har jag tagit studenten, tagit en kandidatexamen i ekonomi, fått ett heltidsjobb, flyttat hemifrån och bott själv i fyra år och lagat min egen mat, tvättat och strukit mina egna kläder och kanske kommit i kontakt med alkohol någon mer gång. Sakerna som gjorde mig glad och ledsen idag jämfört med för 15 år sedan är ganska olika. Ifall jag kan packa ihop för dagen och lämna kontoret klockan fem blir jag glad, ifall jag ser att mina fonder har haft negativ utveckling i tre månader blir jag ledsen. Ifall det är extrapris på mina mest köpta dagligvaror blir jag glad, ifall jag märker att det svindyra 2-packet avokado jag köpte är övermogna blir jag ledsen. 23 år, men fortfarande samma bridgejunior.