Bridge är ett fascinerande spel, det är vi många som tycker. En dimension som ibland glöms bort är att spelet förmår att upphäva elementära basfärdigheter.

Ta det där med att räkna, exempelvis till tre. Det har vi väl nästan alla kunnat sedan 3-årsåldern. Men bridgen kan liksom upphäva det. Plötsligt blir det någonting som bara inte går. Ett exempel:

Brickan spelades i matchen mellan Kathrineföljarna och Dyra Englund. Vid båda borden hamnade Väst i 4 spader och det kom klöver ut till Syds kung. Budgivningen var inte identisk vid båda borden men innehållsligt densamma.

Med Anders Morath vid rodret försökte Calle Ragnarsson med ruter i andra stick. När den gick till damen var det inte mycket mer att spela om. Anders gick in på trumfess för en klöverstöld, tog sedan ut ruteress och spaderkung och så följde hjärter med klöver- och rutersak.

Johnny Blid fick ett lite elakare försvar när Tommy Gullberg vände med spadersju i andra stick. Han tog för spaderess och stal en klöver för att därefter köra hjärter uppifrån. Tommy stal emellertid den tredje och Johnny satt kvar med en förlorare för mycket.

Där hade vi det där märkliga. Johnny Blid har alldeles säkert kunnat räkna till tre sedan en massa år. Tre förlorare i 4 spader är alldeles utmärkt. En i trumf, två i lågfärgerna.

Hur håller vi det där?

En klöverstöld betyder att det bara finns tre lågfärgsförlorare kvar. Ruteress, spaderkung och hjärter. Redan efter andra höga hjärtern är hemgången klar.

Niottioåtta gånger av hundra låter vi 3-åringen klara det här. Men så kommer den där bridgen …