Inför allra sista halvleken var läget att bara Harplinge i praktiken kunde hota ledande Lavec. Även det skulle kräva extrema resultat, så mötet mellan Harplinge och Skalman handlade om att bli tvåa. Där gällde det bara 4VP till fördel för Halland.

En annan sak är att en match mot Harplinges förstauppställning (Magnus får ursäkta) med tvillingarna och Michielsen-Cullin torde vara den svåraste uppgiften i dagens svenska bridge. För att slå dem måste man ständigt ligga på gränsen till chansning. Detta är ett exempel:

Naturligtvis ska man inte vara i utgång på 22 hp, varav fyra damer och tre knektar. Men det är lätt gjort att låta sig pressas till ett försök – även om man är så rutinerade som Wrang och Hallberg. Och yxan faller när det sker. Tre bet och 500.

Vid andra bordet gick det lugnare till:

Gott omdöme, javisst, men framför allt det som jag noterat under ett antal år som åskådare i de stora lagtävlingarna: Marion och Pocken har en sällsynt förmåga att spela perfekta försvar.

Detta var kanske inte så svårt men klockrent var det. Spader ut från Marion och en ny trumfvända när Pocken i nästa stick kom in i hjärter. Sedan var inkomsten säkrad och 11 imp i kassan.

Naturligtvis vill jag inte förringa den starka insatsen av Lavec – grattis till segern, halvgamlingar – men bättre bridge än den Harplinge spelade på slutet ser man inte ofta.