Hjärterknekt i utspel gick till esset. Jan Andersson hade nu ett lite obehagligt läge men räknade ut att det behövdes minst ett ruterstick för att straffa kontraktet. Han skiftade mycket riktigt till rutertre, som gick till knekt och ess. Nickande instämmanden från publiken: så var den utgången straffad.

Men så hände det saker. Syd drog spaderdam från bordet – och den vann sticket! Nästa spader tog däremot försvaret hand om med råge: esset från Öst och kungen från Väst.

Vad är det här för nötter? undrade säkert en och annan åskådare.

Fast riktigt rättvist var det nog inte.

Från Per Hallbergs synvinkel såg det ut att krävas två ruterstick för beten och då måste spadernian bort från bordet. Om Syd tror att spadermasken går, fortsätter han förstås med uttrumfningen innan han tar klöversticken. När då Per kommer in på spaderkung är det dags att hämta straffen.

Men varför i all världen skulle Jan Andersson gå upp med esset?

Jo, av samma skäl. Han vet ju inte vem som har rutertian (Syds knekt i andra stick avslöjade ju ingenting!) och om partnern har den är det bråttom. Får Syd behålla andra trumfen, kan han ju spela tre ronder klöver med rutersak.