Det där med budstil är en väsentlig del av ett partnerskap. Mycket går förstås att sätta på pränt men alla situationer kan inte förutses. Ett exempel på detta kom direkt i dagens sista halvlek mellan Sjöqvist och Kathrineföljarna.

När Morath kunde kräva för en rond med 2♦ kände sig Östberg trygg med att förorda ett eget kontrakt utan att det skulle tolkas alltför långt. Att deras system med stark klöver också innebar en begränsning var givetvis en fördel.

Lika väl smidigt gick det inte vid andra bordet:

Ekenberg tyckte sig kunna bjuda 4♠ oavsett vilken hand partnern hade. Antingen var det spelbart eller också en rimlig offring.

Så tolkade nu inte Bertheau läget. Om Ekenberg hade till 4♠ måste det finnas slam inom räckhåll.

Båda synsätten är förstås rimliga – problemet är de inte fungerar samtidigt.

Det här slagets kalibrering är svår att lösa med formulerade överenskommelser (om man undantar Meckstroth-Rodwell som sades ha över 200 sidor systemkompendium). Mer handlar det om att klara ut hur partnern allmänt tänker i olika situationer.