Det är ju ett tag sedan det rådde någon tvekan om vilka som blir svenska mästare i år. Marion Michielsons manskap har helt enkelt varit bäst, halvlek för halvlek, omgång för omgång.

– Men dom har ju en jäkla tur också, var det någon som sa. Och han hade både två och tre exempel på den saken.

Visst är det så. Men det resonemanget behöver man nog föra ett steg vidare: i vilken mån är tur någonting som skapas? Varför gör motståndarna fler misstag mot just ett lag än mot andra?

Ett bra exempel är sista brickan i nästa sista matchen mot Scania – för övrigt den enda i halvleken som gav någon utdelning:

Bennet hittade det enda straffande utspelet, en klöver. Wirgren tog esset och returnerade klöversex. Varför inte tian?

När Bennet sedan kom in på trumfkungen, visste han att partnern hade klövertio men inte vänt med den. Alltså var det ingen mening med att spela spader och hans rutervända gav Väst hemgången.

Ola Rimstedt spelade ut hjärtertvå till Västs femma. Ruter till damen följdes av klöver till damen. Mer ruter till kung och ess och ruterknekt gav detta läge:

Väst har tagit fem stick och fyra till är lätt fixade genom en hjärter till tian. Men Nilsland spelade i stället hjärter till esset och fortsatte med hjärterdam. Nu dödade Nord kontraktet med en klövervända som gjorde att Syd kunde låsa fast spelföraren på bordet (sätter Väst i kungen, kryper Syd; lägger Väst lågt, går Syd upp med esset).

Det fanns nu ingen ingång till handens hjärterstick och Syd hade höga klöver och ruter när han kom in på spaderess.

Här gjorde alltså två mångåriga elitspelare med massor av meriter var sitt misstag för -11 imp i stället för +11. Bara en tillfällighet??

Visa alla…   |   Nyheter   |   Dag för dag   |   Matchens giv   |   Bridge-TV