1958 skulle det framgångsrika damparet från Göteborg, Anna-Lisa von Barth och Carin Warmark, spela SM-par damer, men Anna-Lisa blev sjuk dagen före. Ett telefonsamtal med SBF gav (felaktigt) vid handen att Carin skulle få spela med en reserv, varför ett nybakat par infann sig till finalens morgon, bara för att från tävlingsledaren få den riktiga versionen, att de inte var kvalificerade.

”Kan vi inte få spela utom tävlan” frågade paret, ”vi har ju ändå rest en bit”? Jodå, svarade den inte ont anande TL och lät Rut Segander, från Karlsborg, troligen Sveriges bästa damspelare runt den tiden, spela med Carin Warmark, och paret vann förstås mycket överlägset. Men de hade ju spelat utom tävlan… På plats utsågs tabelltvåan Karin Eriksson – Eva Mårtensson till svenska mästare.

Till historien hör att såväl Carin Warmark som Karin Eriksson vid vinst skulle ta hem SBF:s vandringspris för gott. Det kom (förstås) omedelbart en protest från Göteborgs Bridgeförbund som krävde att Warmark-Segander skulle tillerkännas segern trots allt.

SBF hade nu ett bryderi, men beslutade sig – enligt Bridgetidningen anno 1958 – att trots regelbrottet ge Warmark-Segander segern, medan Karin Eriksson erhöll en kopia av vandringspriset.

Så kan det gå!

Året efter instiftades ett nytt och mycket vackert vandringspris, ånyo med en ”tre vinster så får du behålla det”-regel. Resan blev kortvarig, då Norrköpings Britt Blom och Gunborg Silborn vann 1961, 1963 och 1964. Därefter förblev silverpjäsen i Britts ägo…

…tills jag en gång på besök hos Britt i äldreboendet Granen i Norrköping fick ta emot vandringspriset som en gåva till SBF att användas som nytt vandringspris för just SM Par Dam. Vandringspriset kommer denna gång att bli ”evigt”vandrande.

Eriksson-Mårtensson kom sedan att med just Britt och Gunborg vinna Sveriges första dam-VM (OS) 1968…