Jag kan inte påstå att jag gillar hcp-tävlingar men jag förstår hur viktiga de på klubbnivå vilket inte hindrade mig från att ge dem en känga 2011:

”40-talisterna förstörde golfen för mig på 80-talet när de spred sig som Egyptens gräshoppar på banorna.

Med den självsäkerhet som bara ett inflationsbetalt hus och en medelhög chefsposition kan ge, lufsade de mitt i fairway utan att någonsin titta bakåt, obekymrad om att de bromsade upp en halv golfklubb och funderade på vilket fint pris de skulle få tack vare sitt pissiga handikapp.

Nu är normen inom svensk bridge samma hcp-kramare.

Och vi måste stå där och applådera för de har nämligen räddat bridgen. Det är inte ”förbundet” även om de gärna vill tro det när slår sig för bröstet och pekar på stigande medlemssiffror. De har de senaste åren gjort varken mer eller mindre för att få fler medlemmar.

Nej, räddat bridgen, i alla fall på kort sikt, har 40-talisterna med ren demografi, sysselsättningsbrist och behov av ”hjärngympa” (läs trivselbridge).

Så det är klart att de skall få ha sitt handikapp ifred. Fattas bara annat och man skall naturligtvis få spela den sortens bridge man vill. Desto fler som spelar desto bättre. Titta på alla klubbar som blommat upp under senare år. Tror ni att det är tack vare oss, den hårda kärnan?

Men, och det är ett viktigt men, vad händer om några (något?/nu?) år när utvecklingen vänt och tillströmningen avstannat?

Och mer på ett personligt plan - var skall du och jag spela bridge?”.

”Om ni är i London borde ni spela bridge och med bridge menar jag naturligtvis robber. Några kvarter norr om Oxford Street* ligger klubben TGRs och jag var där första gången för några år sedan.

Lite svenskt blyg stod man där i dörren och skrapade med foten helt utan anledning för alla är väldigt trevliga och en värd tar hand om mig. Han förklarar vad som gäller och Blackwood och Stayman är de enda tillåtna konventionerna så ingen transfer, negativa dubblingar och annat modernt skit.

Tillfrågad om vilken taxa jag vill spela har jag nu repat mod och: ”I prefer to make the game interesting” tar mig till ett bord med £15 för 100 poäng där fel vända i 3NT alltså kostar nästan en tusenlapp.

Alla vid bordet ler vänligt men de där varggrinen har jag sett förr hos Peter Fredin och Anders Edstrand när man slår sig ner för en 50 öres robba. ”Komsi, komsi, vi är inte farliga ”. Sure …

”Eh, jag tittar nog en stund först”.

Vid bordet sitter en dam som spelat i franska landslaget (”Madame”), en professionell bridgespelare (”Proffset”) och en kille som ”äger fastigheter” (”Magnaten”) som är tjeck men pratar flytande franska med Madame och tyska med mig.

Eftersom stämningen är rå och hjärtlig kallas den fjärde vid bordet med ett arabiskt utseende för ”Achmed” men av hans min när han tilltalas är det knappast vad han är döpt till. Han blir inte gladare av att han är rejält på minus men det blir bättre när han plockar upp nästa giv:

Ännu gladare blir han när Madame spelar ut spader ess och Magnaten lägger upp bordet men lika olycklig när Madame sakar spader på trumfesset i nästa stick eftersom han nu riskerar trumfmatt.

Inte mycket att göra mer än att spela klöver till esset och hjärter till kungen som Madame sticker för att spela mer spader. Stöld, två trumf, klöver kung till bordet för att trumfa ut med rutertio.
Och när han spelar hjärter mot handen kommer knekten från höger (Allahu akbar) och drygt £200 till de trogna.

Men Proffset är inte glad och du har naturligtvis också sett varför Madame borde skämmas?”

*Den har flyttat och ligger nu i Bayswater.

Ola Brandborn skrev:

Kalle Kanin duckar obv hjärteress en gång.

”Efter sex års ökenvandring har jag precis blivit Österrikisk mästare!

(i mixed par)”

Edit: det roliga med det skulle var att det där med mixed skulle komma lååångt ner men eftersom vår hemsida är som den är så fungerade inte det.

Som ni kanske vet har varit non playing captain ett par gånger för Österrike men inför EM i Opatija 2014 surnade jag till och det var nära att jag stannade hemma. Nu i efterhand känns det lite barnsligt att jag tvingade fram en skriftlig ursäkt från förbundet till mig och hela spelartruppen för att jag skulle ställa upp. Jag vet inte hur man skall tolka det medan sedan jag slutade spelar man utan NPC.

Efter förra EM blev jag ombedd av förbundet att redogöra för mina intryck av insatserna och där var jag ganska kritisk mot en av spelarna. Det var naturligtvis avsett att behandlas internt men så blev det inte och nu är spelaren uttagen till EM och har nu föreslagit förbundet att man skall spara in pengarna för en non-playing captain i EM genom att låta bli att skicka någon.

Jag har förståelse för om förbundet tycker att det är en bra idé eftersom vi är ett litet förbund där kostnaderna för mästerskap är en stor del av budgeten men jag har däremot inte förståelse för att man från förbundet skickar ut ett brev till bl a spelarna där man skriver att man ÖVERVÄGER förslaget och att man bl a skall inhämta skriftliga synpunkter från spelarna.

Oavsett om man nu bestämmer sig för att skicka mig har man nu enligt min mening allvarligt försvagat mitt kaptenskap. Prinsessan på ärten är nu inte längre intresserad och jag har därför skickat följande brev till förbundet och spelarna:

”Dear representatives of the Austrian Bridge Federation, players and friends,

The fact that the proposal from Mr XXX on my participation as non-playing captain for the open team in the European Championship is being considered, is for me evidence enough that I do not have the trust of the Austrian Bridge Federation and/or the players.

With regret I, therefore, have to announce that I am no longer at your disposal.

I wish the team Good Luck in Opatija.

Yours faithfully,

Torbjörn Jönsson”

Jag drömmer mig tillbaka till när skånsk bridge var bäst i Sverige.

”Jag skrev en gång att skånsk bridge alltid haft en särställning i Sverige. Det var inte sant. Jag ljög. Eller rättare sagt - jag trodde det var sant.

Jag läste nyligen Göran Gjerlings bok om Sven Welith och skånsk bridge och tänkte: ”herregud vad mycket sämre standarden är idag” (och då har jag ändå tippat att Dieden skall vinna SM nästa helg). Hur såg det då ut när jag började spela bridge?

Följande placeringar hade skånska lag i SM-finaler mellan 1985-1989:

1985 1, 2, 10
1986 1, 3, 7
1987 3
1988 1, 8
1989 5, 6

På fem år tar alltså Skåne tre SM-guld och totalt sex medaljer. Det är också imponerande att gulden är fördelade på 16 spelare och att inte mindre än 39 skånska spelare är i SM-final mellan 1985 och 1989.

Unga är de nästan allihop och det är väl ingen av de här som har fyllt 30 när de blir svenska mästare: Björn Fallenius, Magnus Lindkvist, Arne Larsson, Anders Wirgren, Johan Bennet, Göran Levan eller Andreas Könyves. Av de 39 som spelar final bedömer jag att det inte är mer än 5 som är över 40.

Hur har det sett ut de senaste fem åren?

2009 4
2010 -
2011 -
2012 7, 10
2013 -

Inga medaljer och endast tre lag i final.

Kommer Skåne att komma tillbaka som stormakt? Knappast inom de närmsta åren i alla fall. Tittar man på de tio bästa lagen i DM-kvalet i Skåne är inga juniorer och endast två eller tre av 56 spelare under 40 (och kanske bara 10 är under 50.

Och det hela gör mig lite ledsen”.